Slideshow

WORLD FIGHTERS UNITED - ERIKSDALSHALLEN - JUNE 6-7 - BUY YOUR TICKETS HERE

Nyheter från bloggarna

LIVET ÄR SÅ SKÖRT... eller?

Läste en insändare i en kvällstidning häromdagen där skribenten poängterade följande; "Livet är så skört!"Detta påstående har jag stött på många gånger och det upprepas så ofta att det nästan blivit en sanning. Speciellt när vi själva eller människor omkring oss drabbas av sjukdomar och olyckor verkar vi vakna till och nicka instämmande - "Livet är så skört".Men... är det verkligen det?När jag ser tillbaka på mina 47 år på denna jord ser jag snarare uttryck för det motsatta. Livet är en tuff jäkel som verkar stå ut med bra mycket dumheter.När jag tänker på allt skit jag utsatt mig själv för blir jag minst sagt förvånad. Förvånad över att jag fortfarande står och går. Med tanke på mängden droger och gifter som jag har hällt, rökt, knaprat och snortat in i denna stackars kropp finns inget som tyder på att livet är speciellt skört. Jag skulle vilja påstå att livet står ut med bra mycket skit!Alkohol och andra droger är dessutom bara en liten del av de livsfarliga saker om jag utsätter min kropp för.All skräpmat med mjöl och socker som huvudsakliga ingredienser som jag tryckt i mig genom åren. All pasta, godis och snabbmat på stan. Färgglada, gummiaktiga saker som bara består av socker, konserveringsmedel och färgämnen - även kallat godis. Ett liv fyllt av McDonalds, Coca-Cola och mumsiga transfetter.För att inte tala om allt besprutat skit som kroppen fått utstå - vindruvor, bananer, paprika, mm mm. Och detta är sådant som jag vet om. Som jag har en liten, liten aning om.Hur mycket mer skräp har denna stackars kropp fått uthärda, processa och rensa? Jag bara undrar.Självsvält, rökning, övervikt, snus, kaffe, motionsbrist.Vilka makalösa skapelser våra kroppar är egentligen! Holy shit! Bara jag tänker på det blir jag varm inombords av tacksamhet.Om man ovanpå allt detta lägger 30 år av stress, ilska och oro  - ja, då går jag nästan ned på knä i ren ödmjukhet.Negativa tankar, självsabotage, självförminskande och förtryckta känslor. Prestationsångest, självmedicinering och gnagande mörka tankar om andra.Övertygelse om att allt går åt skogen vilken dag som helst, att jag inte förtjänar framgång eller lycka och ännu mer stress på det.Rädslan för att min omvärld en dag ska avslöja mig som en enda stor bluff.Ilskan över att inte ha följt mitt hjärta i livet.Oron över att jag en dag inte ska ha något att oroa mig för.Allt detta gnagandes inombords - 24/7Då infinner sig en ödmjukhet och en tacksamhet för det liv, den kropp som stått ut med alla mina dumheter under alla dessa år. Som agerat soptunna och avfallshög åt mina svagheter och lustar utan att någonsin klaga.Är livet så skört egentligen? Eller har vi bara blivit förbaskat bra på att långsamt ta livet av oss själva  under en enda utdragen process? En process som en del kallar för att vara vid liv.Livet är inte skört och livet vill inte jävlas med mig. Det är bara jag som fått för mig det. Livet är en tuff rackare som vill mig väl.Och min uppgift är sluta att bara vara vid liv och istället börja leva.Glad sommar på dig!

JUNI

Match den 18e juli i Finland, längtar såå! I morse blev det flera mittsronder med Peter och Lex, sen lite övningar med Pållan :) Kom precis hem, varit ute och sprungit och rensat tankar. Har haft värsta ångestveckan men efter idag så släppte det... Tack Peter!Snart åker vi till smögen och landet, ska bli så skönt att komma bort ett tag :)

Damn...! These drugs are good!

I thought I'd whack up these shots of my arm, because people have been asking me if I did actually break it. And what kind of break it was. Yep, I sure did! And, not a joke break!Initially, I was really upset at not being able to put on the kind of performance I had in mind on Saturday night. My hand was finally fixed and I was ready to unleash Daniel 2.0!! I had a dodgy hand for the last 12 fights, so this was honestly going to be a new me!! Complete with new skills too. But...... It wasn't to be. Breaking my arm early in the first round threw a massive spanner in the works and all plans went out of the window. I had a big problem with my left foot too, so it all just got a lot tougher than expected. I literally felt like I couldn't do anything without showing pain and making myself vunerable. After the fight, I was more upset about the performance than breaking my arm.THEN..... With good people around me, I was able to see the positive side and started to realise that I'd done something pretty cool. I managed to not make it obvious my arm was broken and I made it through the fight. I've definitely seen fighters quit over less.Now though, I'm starting to feel a bit sh*tty! The thought of all the time I'm going to have to take off again is getting to me. I literally feel as though I only just got the last cast removed from my other arm. It's pretty frustrating. I keep telling myself, the time will fly by but I don't know if I quite believe myself. Anyway, I'm told it's how you deal with these things that matters, so I guess we'll see. I've mapped out a road to recovery, with goals along the way and I'm focussing on those. I'LL BE BACK!! :)Great job everybody involved in making WFU a success! And of course the fighters, who put everything on the line! Even those of you who were supposed to fight but couldn't in the end. I look forward to hopefully watching all of you in the coming months... :)

Släpa inte pungen i gruset

Var ute på landet med Tina och hennes föräldrar. En eftermiddag satt jag ute i trädgården med svärfar när han plötsligt började berätta - ytterst inlevelsefullt, hur familjens tax släpat pungen i gruset så länge att kulorna i princip börjat trilla ur.Jag satte kaffet i halsen och höll på att trilla av stolen. Hade kanske inte väntat mig just det ämnesvalet såhär på en söndag i solen. Men svärfar var på berättarhumör och drog flinkt fram sin mobil. Vant bläddrade han i fotoalbumet. "Vänta ska du få se!" sa han och tog fram sagda bilder.Av "misstag" (nyfiket pucko) fick jag se något som för alltid etsat sig fast på näthinnan. Jag ska inte avskräcka dig från att läsa vidare men låt mig säga såhär - om jycken hade våldtagit en brödrost så hade han sett friskare ut. Jag vände snabbt bort blicken.Jag försäkrade svärfar om att jag inte behövde kika på hans alltför detaljerade, ytterst färgglada (och förvånansvärt närgångna) fotografier. Jag hade en hyggligt klar bild av det hela redan.Han stoppade undan mobilen och berättade hur det hade gått till. Taxen hade fått upp ett spår och omedelbart satt nosen (och uppenbarligen pungen) i marken och givit sig iväg för att spåra. Hundar liksom "niger" eller sjunker ned när de spårar. Därför kan familjejuvelerna släpa i marken på en ras som taxar."De blir så förblindade av spåret att de får tunnelseende och bara fokuserar på att spåra. De blir nästan hypnotiserade!" förklarade han. "Såpass att de inte ens känner... att de släpar pungen över stock och sten en hel dag!".Ofrivilligt knep jag ihop benen och grimaserade när jag tänkte på resultatet av taxens beteende. Att vara så förblindad, så hypnotiserad av något att man inte känner att ens ädlaste delar släpas runt, dunkas i och studsar omkring bland grenar, kvistar, snår och stockar i skogen. Att vara så bortkopplad att man inte känner den nivån av fysisk smärta. Inte märker när det käraste och känsligaste man har... lider så illa.Vi satt en stund i solen utan att säga något och plötsligt slog det mig - det är ju precis det vi människor gör i vårt sökande efter bekräftelse och beundran. I vår jakt på pengar, framgång, uppmärksamhet och andra människors gillande blir vi som hypnotiserade. Vi får tunnelseende och glömmer bort allt annat omkring oss - vår hälsa, våra vänner, relationer och t om våra barn. Det käraste och känsligaste vi har.År efter år följer vi det "spår" som vi har fått upp - och år efter år släpar vi våra själar i gruset. Över stock och sten.Utan att märka vad vi gör mot oss själva... eller vår omgivning.Många av oss säger att barnen är det viktigaste i våra liv. Trots det ägnar vi kanske mer tid åt jobbet (framgången) - än åt dem.Ändå kanske Facebook och andra sociala medier upptar mer av din uppmärksamhet - än de omkring dig som betyder mest.Vare sig det är dina barn, dina närmaste vänner, din familj.Ändå kanske du väljer att tillbringa mer tid framför tv-sporten än att sitta ned och bara prata med dem. Höra hur deras dag har varit.Vi kan utan problem arbeta halvt ihjäl oss i vår jakt på andras respekt och beundran. Vi säger att vi gör det för våra barn, för våra familjer. Men allt som de vill - egentligen, är att vi tillbringar mer tid med dem.Men det örat vill vi inte lyssna på. Vi har fått upp ett spår. Vi är förblindande.Kanske jag fokuserar överdrivet på min kropp. Allt annat blir sekundärt. Fokus ligger på träning och kost.Eller tvärtom - jag kanske går omkring och lider över den. Inte för att jag tänker göra något åt det - men för att få ha något att hänga upp mitt liv på - ett tokdåligt samvete.Kanske man har så fullt upp med att älta sitt förflutna, att all kraft och fokus läggs på att hata folk för gamla oförrätter.Kanske att man bara vill få skylla smärtan på någon annan. Slippa ta tag i det själv. Fly.Kanske att man känner sig tvungen att vara duktig. Prestera.Kanske att du hoppas kunna blända omvärlden med dina leksaker och dina framgångar. Blända, förblinda. Och dölja vem du verkligen är. Hur du verkligen är. Och vad du verkligen vill.Jobb, shopping, träning, lådvin. Att alltid vara alla andra till lags. Att leva upp till föräldrarnas förväntningar och krav. Alltid uppkopplad, upptagen, pillandes på mobilen. Alla släpar vi våra själar i gruset - på ett eller annat sätt.Exemplen är lika många som det finns förblindade vuxna - det är bara att välja ett "spår" - för jag lovar, det finns ett "spår" för oss alla. Alla knarkar vi något. Alla är vi mer eller mindre förblindade av något. Något som vi tror så hårt på att vi är beredda att dö för det. Övertygelsen om att din lycka finns där ute någonstans. I shopping, prestation, rikedom eller t om drama. Hur många knarkar inte drama?Och hela tiden finns lyckan mitt framför snoken på dig! Inte i pryttlarna, ryktet och kroppen utan i dig själv. Du vet det. Och jag vet det. Innerst inne vet vi båda att det är så. Men låt oss se var vi är om en vecka från nu. Har vi fallit tillbaka i bekräftelsens hungriga käftar? Ivrigt pillande på våra mobiler. Jagande, jagande. Se mig. Hör mig. Respektera mig.Och mitt svar till dig är - Absolut min vän. Jag lovar. Jag ska göra allt det där. Så snart du gör det med dig själv. Jag lovar att se dig. Höra och respektera dig så snart du ser, hör och respekterar dig själv. För hur mycket jag än gör det så biter det inte så länge du själv inte tycker att du är värd det.Jag kan stirra mig blind på dig. Lyssna tills öronen trillar av och respektera dig gudomligt. Du skulle ändå inte märka det. Det skulle bara rinna igenom dig."All världens hav kan inte fylla en hink som är full med hål."Vill du verkligen höja din självkänsla? Börja med att sluta bry dig så in i h-e om vad alla andra tycker och tänker och börja fokusera lite på dig själv. Se dig själv - som du verkligen är. Hör dig själv - följ dina drömmar. Och respektera dig själv! För om du inte kan det - hur ska någon annan?Frågan är inte om du släpar pungen i gruset. Frågan är inte heller hur länge du har gjort det utan hur länge till du tänker låta det fortgå?HälsningarRaymond EpilogJag blundade, lutade huvudet bakåt och kände solen värma mitt ansikte. Svärfar rotade fram sin mobil igen och frågade glatt "Säkert att du inte vill se?"."Absolut. Helt säker!" svarade jag och knep instinktivt ihop benen lite till.Jag behöver inte se det i färg för att förstå att jag aldrig mer vill släpa min själ i gruset. Aldrig mer.

Det sker när du GÖR dig redo!

I ett par år har jag jag jobbat på att få till ett väldigt speciellt samarbete. Först med en aktör och sedan med en annan - ännu större än den första.Idag kom samtalet - "Vi kör!"Det innebär en fantastisk uppväxling för min verksamhet. På alla sätt och vis - ekonomiskt, exponeringsmässigt, uppdragsmässigt, mm. En uppväxling som jag inte varit helt säker på att jag velat ha eftersom mitt liv har varit oerhört bekvämt. Både ekonomiskt och arbetsmässigt.När jag ser tillbaka på de senaste två åren så ser jag tydligt denna stora ambivalens, denna osäkerhet i mitt agerande.Mitt sinne ville verkligen ha det samarbetet (egot säger aldrig nej till pengar och exponering) men innerst inne har jag varit väldigt osäker. Dels för att, som jag nämnde så har livet varit oerhört bekvämt. Jag jobbar när och hur jag vill och tar mig bara an de föreläsningar och coachinguppdrag som jag verkligen vill göra. Att växla upp innebär med stor sannolikhet att jag får jobba en hel del mer. Kanske - det vet jag inte ens med säkerhet.Så under dessa två år har jag slitits mellan att vilja och samtidigt inte vilja växla upp. Till dess att jag insåg att det inte alls är bekvämligheten som avskräckt mig - utan något helt annat. För när det gäller bekvämligheten så bestämmer ju jag fortfarande hur mycket jag vill jobba och vem/vilka jag vill jobba med. Jag insåg att jag egentligen bara har gömt mig bakom dessa ytliga argument.När Tina började påpeka att det rörde sig om helt andra mekanismer såsom känslan av att inte vara värd framgång, eller oron för att inte förtjäna en så stor plattform att dela mitt budskap ifrån så började jag kika mer på det.Och mycket riktigt - djupt där inne satt dessa rädslor och tryckte. I ett hörn under en matta.Jag närmade mig dessa och började samtala försiktigt.Efter ett par månaders kontemplerande och kontakt med dessa rädslor kom jag slutligen till insikt om följande; i mitt liv har jag kanske råkat ut för någon stackars procents skit och elände. Kanske att misshandel, mobbning och andra övergrepp totalt utgjort ca. 1% av min tid på jorden. Övriga 99% är det jag själv som dragit ut på lidande och misär. Det är jag och ingen annan som har stretchat ut och förlängt mina trauman från 1 till 100%.Detsamma gäller mina andra rädslor och övertygelser. Kanske att jag någon gång fått höra något nedsättande eller negativt men sen är det jag och ingen annan som har ältat och ältat och ältat detta om och om igen och gjort det till en verklighet. Min verklighet.Jag har upprepat det så många gånger för mig själv att jag har gjort det till en sanning. Tron är nog det starkaste människan har. Det vi tror på är vi beredda att gå i graven för. Och tror vi  - om än undermedvetet - att vi inte förtjänar framgång, lycka eller balans i livet så kommer vi aldrig att få det. Men tar vi oss tiden att kliva ner i källaren och kika i hörnet under mattan kan vi komma i kontakt med dessa undermedvetna rädslor och blockeringar. Och genom att se dom, lyssna till dom och inte skuffa undan dom mer - kan man komma över dom.Således - efter ett par månaders samtal med mina egna tvivel och rädslor bestämde jag mig i måndags för att släppa dom och gå vidare. Plötsligt visste jag att jag både förtjänade och ville ha detta samarbete. Det var allt. Jag ringde inte, mailade inte - gjorde inget konkret förutom att släppa blockeringarna inom mig själv. Och idag onsdag ringer dom och säger ja till ett samarbete. Efter ett drygt års väntan. Vad är sannolikheten för det?Vad jag försöker säga är att det är inte livet eller andra människor som sätter käppar i hjulen för oss. Det är vi själva.Jag önskar dig en fin dag idag!

DU ÄR INTE TRASIG

Alla kan vi känna oss lite "trasiga" emellanåt. En del av oss hävdar bestämt att vi ÄR trasiga - på riktigt. Att det finns något hos oss som behöver lagas, fixas till.Sanningen är den att hur trasiga vi än känner oss så är vi de facto inte det. Däremot har vi i princip alla trasiga "skärvor" inom oss. Skärvor från barndomen som rispar våra själar och gör sig påminda i tid och otid.En del har lärt sig att leva med dessa skärvor medan andra kämpar förtvivlat. Dels med att inte skära oss själva på dessa skärvor men också med att inte skära människor i vår omgivning.Jag trodde länge att mina skärvor var jag. Jag var religiöst övertygad om att jag var mina skärvor. Jag var trasig. Kantstött. Något hade gått sönder inom mig som barn och nu satt jag i vuxen ålder med skärvor som fortsatte skära och skada mig och dem jag älskade. Och en dag skulle jag få barn. Skulle jag skära dom med mina skärvor också?Lika ofrivilligt men lika förödande som Edward Scissorhands gjorde med kvinnan han älskade.Och jag har nu äntligen insett att jag visst må vara kantstött men jag är inte trasig. Jag har mina skärvor inom mig och dom är en del av mig - men jag är inte dom.Efter mitt nyhetsbrev om "Bad Boys" frågade någon på bloggen kring det där med att vara "kantstött". Personen frågade om vi inte alla är "kantstötta" på ett eller annat sätt. Absolut - det håller jag med om - troligen är vi det. Så det är inte det som det handlar om.Det handlar inte om huruvida jag är kantstött eller inte (eftersom jag med all säkerhet är det) utan det handlar om hur jag bär min kantstötthet. Hur jag förhåller mig till mina skärvor. Om jag har accepterat dem eller om jag kämpar emot dem. Om jag bär dem med heder eller med skam.Tre saker har jag kommit fram till som tillåtit mig att gå från en oerhört olycklig och vilsen man som skar allt och alla omkring sig med sina skärvor - till en lycklig person som inte bara lärt sig leva med sina skärvor utan t om lärt sig tycka om dem.Den första sak jag förstod var att det som sagt inte är vi som är trasiga utan att det finns trasiga skärvor inom oss. Som skärvorna från ett trasigt fönster.Det andra jag förstod är att vi inte heller är det trasiga fönster som skärvorna kommer ifrån. Jag insåg att vi är betydligt mer än så. Vi är ljuset som skiner in genom detta fönster och inte fönstret i sig.Fönstret må vara trasigt, men å andra sidan - det skapar ett otroligt mycket intressantare och mer dynamiskt mönster om det är lite trasigt och sprucket. Ljuset bryts nämligen då på de mest fantasifulla sätt och såväl vi som våra liv får ett djup och dynamik som det inte hade haft om fönstret varit helt och  utan en endaste repa.För det tredje så insåg jag att om jag gör så som jag hade velat att andra gjort mot mig som barn så balanserar jag liksom upp "felen" och läker mig själv genom det.Om jag t ex känner att jag inte blev sedd eller hörd som barn så anstränger jag mig extra mycket för att verkligen se och lyssna på mina barn. Inte bara att ge dom tiden då jag lyssnar utan verkligen lyssna på vad de säger. Och se dom när de behöver bli sedda. Det betyder inte nödvändigtvis att det bara handlar om att se dom när de gör mål i fotboll eller sätter en piruett på skridskobanan.Jag talar om att verkligen se dom, alltid - även när de gör fel eller inte uppfyller våra önskningar och förväntningar. Jag talar t ex om diskussioner när jag tycker att jag har rätt och att de borde lyssna på mig. Dvs - i det läge då jag (eller mitt ego) minst av allt vill lyssna på någon annan. Det är just då jag anstränger mig för att verkligen lyssna på deras åsikt, deras ståndpunkt i frågan.Vad jag säger är alltså att man faktiskt kan "återskapa" sin barndom genom att göra om och göra rätt.Men det är lätt att göra tokigt här också. Det är oerhört lätt att överkompensera. Om jag t ex inte hade några pengar som liten betyder det inte att jag som förälder ska ösa pesetas över ungarna. Det är inte "gör-om-gör-rätt" det är "gör-om-gör-om". Det är samma mynt, bara en annan sida av det.Jag talar om att inte upprepa våra egna föräldrars misstag och klavertramp. Utan att istället balanserat och nyktert skriva om det egna manuset genom att göra rätt. Verkligen göra rätt. För att varje gång du medvetet gör annorlunda än det du själv fick uppleva som fel eller orättvist som barn - så bryter du nämligen följande mönster "Min historia är min framtid!".Ett farligt schablontänkande som garanterar att jag upprepar exakt samma galenskaper som andra vuxna gjorde i min omgivning när jag var barn. Att jag "blir" mina egna föräldrar och att jag ger mina barn alla dessa tokigheter i "arv".Alltså - förstå att du inte är trasig. Att du inte är skärvorna. Att du inte ens är fönstret. Du är ljuset som faller in genom fönstret. Lär dig inte bara att acceptera dina skärvor - lär dig tycka om dom, älska dom. För de mönster de gör mot omvärlden är den du faktiskt är.Återskapa din barndom genom att vara den förälder som du själv skulle ha velat ha. Var den vän du själv skulle vilja ha. Var den son eller dotter du själv skulle vilja ha. Var den kollega, anställd eller chef du själv hade velat ha. Gör om - gör rätt!När du behandlar andra så som du skulle velat bli behandlad läker du automatiskt. Testa får du se.