Slideshow

Thaiboxning

Nyheter från bloggarna

’’Det här är din match så gå in och äg’’

Alltså helgen… Jag är överlycklig. Igår gick jag två matcher, den första var jag nog mest nervös över. Dels för att hon såg så sammanbiten ut och hon såg mycket starkare ut än mig. Jag har försökt att släppa det där mer nu, det ska ju inte spela roll om hon ser längre ut eller starkare. Det spelar ingen roll. Innan klockan gick igång så sa Peter, ’’det här är din match så gå in och äg’’ och det bara följde med i huvudet. Den här är min, tänkte jag. Jag kommer ihåg att jag sparkade en insida lowkick och sen körde jag bakreslag-jabb och en hög bakrespark. Jag märkte att hon blev lite groggy och då tänkte jag lite ’’nä nu jävlar’’. Efter det vände hon ryggen mot mig och innan jag hann fram så bröt domaren matchen. KO. Det låter ju lite galet kanske men just den känslan… Det gick så fort. Peter och Teemu, den här fighten vann vi  :) Jag har lagt ner så mycket tid och tränat så hårt för det här, det känns som om det lönar sig nu. Det känns helt jävla underbart. Min andra match var väldigt jämnt motstånd men sjukt rolig. Vi båda sparkade mest och jag försökte att inte backa någonting. Hon vann men jag är mer än nöjd :)  Jag hoppas att min motståndares nacke mår bättre idag. ’’The more you sweat in practice, the less you bleed in battle’’

Man reser sig upp

Ibland vinner man och ibland förlorar man. Har tänkt en del efter min senaste match... Jag gjorde mitt bästa och nu i efterhand när jag har sett min fight, så är jag väldigt nöjd. Min bästa match jag gjort hittills. Jag lär mig så mycket mer på mina förluster än på vinsterna.  Jag kommer inte att ge upp för några förluster. Det är precis som att lära sig cykla, man slutar ju inte bara för att man ramlar några gånger. Jag har lärt mig att det viktiga inte är om domaren sträcker upp min hand i luften efter matchen. Det viktigaste är att inte ge upp och jag gav inte upp. Vad gör man om man får ett slag och faller? Man reser sig upp och bara kööööör igen.   Jag är så jävla stolt över mig själv att jag inte ger upp och fortsätter. Jag börjar tro på mig själv mer nu. Den här fina sporten får mig att bli lycklig. Det finns ingenting bättre än att ta på handskarna och ge allt. Det är ett lyckorus som inte går att förklara. Peter, tack för att du tror på mig när inte jag gör det. Tack för att du gör mig till en bättre fighter, ställer upp för mig och får mig att tro på mig själv. All den tid du lagt och lägger ner på mig, både med träning och alla timmar du har suttit och pratat med mig, bland annat alla mina tårar som du har fått torka. Allt har gjort mig till en starkare Frida. Teemu, tack för alla extrapass du kört och kör med mig. Kommer aldrig glömma den där torsdagen, första gången jag skulle köra ett pass med dig ensam.. Tack för att du gör mig till en bättre fighter och pushar mig till min gräns. Jag har aldrig riktigt haft några drömmar eller mål förens nu. Om det är en sak jag är säker på att jag vill göra, så är det iallafall thaiboxning. Jag har hittat hem, slagskeppet!Min nästa match är nu på lördag och det är samma motståndare som jag mötte i min senaste match i juli. Jag vet precis vad jag ska göra bättre i den här fighten och jag ska gå all in.

LIVET ÄR SÅ SKÖRT... eller?

Läste en insändare i en kvällstidning häromdagen där skribenten poängterade följande; "Livet är så skört!"Detta påstående har jag stött på många gånger och det upprepas så ofta att det nästan blivit en sanning. Speciellt när vi själva eller människor omkring oss drabbas av sjukdomar och olyckor verkar vi vakna till och nicka instämmande - "Livet är så skört".Men... är det verkligen det?När jag ser tillbaka på mina 47 år på denna jord ser jag snarare uttryck för det motsatta. Livet är en tuff jäkel som verkar stå ut med bra mycket dumheter.När jag tänker på allt skit jag utsatt mig själv för blir jag minst sagt förvånad. Förvånad över att jag fortfarande står och går. Med tanke på mängden droger och gifter som jag har hällt, rökt, knaprat och snortat in i denna stackars kropp finns inget som tyder på att livet är speciellt skört. Jag skulle vilja påstå att livet står ut med bra mycket skit!Alkohol och andra droger är dessutom bara en liten del av de livsfarliga saker om jag utsätter min kropp för.All skräpmat med mjöl och socker som huvudsakliga ingredienser som jag tryckt i mig genom åren. All pasta, godis och snabbmat på stan. Färgglada, gummiaktiga saker som bara består av socker, konserveringsmedel och färgämnen - även kallat godis. Ett liv fyllt av McDonalds, Coca-Cola och mumsiga transfetter.För att inte tala om allt besprutat skit som kroppen fått utstå - vindruvor, bananer, paprika, mm mm. Och detta är sådant som jag vet om. Som jag har en liten, liten aning om.Hur mycket mer skräp har denna stackars kropp fått uthärda, processa och rensa? Jag bara undrar.Självsvält, rökning, övervikt, snus, kaffe, motionsbrist.Vilka makalösa skapelser våra kroppar är egentligen! Holy shit! Bara jag tänker på det blir jag varm inombords av tacksamhet.Om man ovanpå allt detta lägger 30 år av stress, ilska och oro  - ja, då går jag nästan ned på knä i ren ödmjukhet.Negativa tankar, självsabotage, självförminskande och förtryckta känslor. Prestationsångest, självmedicinering och gnagande mörka tankar om andra.Övertygelse om att allt går åt skogen vilken dag som helst, att jag inte förtjänar framgång eller lycka och ännu mer stress på det.Rädslan för att min omvärld en dag ska avslöja mig som en enda stor bluff.Ilskan över att inte ha följt mitt hjärta i livet.Oron över att jag en dag inte ska ha något att oroa mig för.Allt detta gnagandes inombords - 24/7Då infinner sig en ödmjukhet och en tacksamhet för det liv, den kropp som stått ut med alla mina dumheter under alla dessa år. Som agerat soptunna och avfallshög åt mina svagheter och lustar utan att någonsin klaga.Är livet så skört egentligen? Eller har vi bara blivit förbaskat bra på att långsamt ta livet av oss själva  under en enda utdragen process? En process som en del kallar för att vara vid liv.Livet är inte skört och livet vill inte jävlas med mig. Det är bara jag som fått för mig det. Livet är en tuff rackare som vill mig väl.Och min uppgift är sluta att bara vara vid liv och istället börja leva.Glad sommar på dig!

JUNI

Match den 18e juli i Finland, längtar såå! I morse blev det flera mittsronder med Peter och Lex, sen lite övningar med Pållan :) Kom precis hem, varit ute och sprungit och rensat tankar. Har haft värsta ångestveckan men efter idag så släppte det... Tack Peter!Snart åker vi till smögen och landet, ska bli så skönt att komma bort ett tag :)

Damn...! These drugs are good!

I thought I'd whack up these shots of my arm, because people have been asking me if I did actually break it. And what kind of break it was. Yep, I sure did! And, not a joke break!Initially, I was really upset at not being able to put on the kind of performance I had in mind on Saturday night. My hand was finally fixed and I was ready to unleash Daniel 2.0!! I had a dodgy hand for the last 12 fights, so this was honestly going to be a new me!! Complete with new skills too. But...... It wasn't to be. Breaking my arm early in the first round threw a massive spanner in the works and all plans went out of the window. I had a big problem with my left foot too, so it all just got a lot tougher than expected. I literally felt like I couldn't do anything without showing pain and making myself vunerable. After the fight, I was more upset about the performance than breaking my arm.THEN..... With good people around me, I was able to see the positive side and started to realise that I'd done something pretty cool. I managed to not make it obvious my arm was broken and I made it through the fight. I've definitely seen fighters quit over less.Now though, I'm starting to feel a bit sh*tty! The thought of all the time I'm going to have to take off again is getting to me. I literally feel as though I only just got the last cast removed from my other arm. It's pretty frustrating. I keep telling myself, the time will fly by but I don't know if I quite believe myself. Anyway, I'm told it's how you deal with these things that matters, so I guess we'll see. I've mapped out a road to recovery, with goals along the way and I'm focussing on those. I'LL BE BACK!! :)Great job everybody involved in making WFU a success! And of course the fighters, who put everything on the line! Even those of you who were supposed to fight but couldn't in the end. I look forward to hopefully watching all of you in the coming months... :)

Släpa inte pungen i gruset

Var ute på landet med Tina och hennes föräldrar. En eftermiddag satt jag ute i trädgården med svärfar när han plötsligt började berätta - ytterst inlevelsefullt, hur familjens tax släpat pungen i gruset så länge att kulorna i princip börjat trilla ur.Jag satte kaffet i halsen och höll på att trilla av stolen. Hade kanske inte väntat mig just det ämnesvalet såhär på en söndag i solen. Men svärfar var på berättarhumör och drog flinkt fram sin mobil. Vant bläddrade han i fotoalbumet. "Vänta ska du få se!" sa han och tog fram sagda bilder.Av "misstag" (nyfiket pucko) fick jag se något som för alltid etsat sig fast på näthinnan. Jag ska inte avskräcka dig från att läsa vidare men låt mig säga såhär - om jycken hade våldtagit en brödrost så hade han sett friskare ut. Jag vände snabbt bort blicken.Jag försäkrade svärfar om att jag inte behövde kika på hans alltför detaljerade, ytterst färgglada (och förvånansvärt närgångna) fotografier. Jag hade en hyggligt klar bild av det hela redan.Han stoppade undan mobilen och berättade hur det hade gått till. Taxen hade fått upp ett spår och omedelbart satt nosen (och uppenbarligen pungen) i marken och givit sig iväg för att spåra. Hundar liksom "niger" eller sjunker ned när de spårar. Därför kan familjejuvelerna släpa i marken på en ras som taxar."De blir så förblindade av spåret att de får tunnelseende och bara fokuserar på att spåra. De blir nästan hypnotiserade!" förklarade han. "Såpass att de inte ens känner... att de släpar pungen över stock och sten en hel dag!".Ofrivilligt knep jag ihop benen och grimaserade när jag tänkte på resultatet av taxens beteende. Att vara så förblindad, så hypnotiserad av något att man inte känner att ens ädlaste delar släpas runt, dunkas i och studsar omkring bland grenar, kvistar, snår och stockar i skogen. Att vara så bortkopplad att man inte känner den nivån av fysisk smärta. Inte märker när det käraste och känsligaste man har... lider så illa.Vi satt en stund i solen utan att säga något och plötsligt slog det mig - det är ju precis det vi människor gör i vårt sökande efter bekräftelse och beundran. I vår jakt på pengar, framgång, uppmärksamhet och andra människors gillande blir vi som hypnotiserade. Vi får tunnelseende och glömmer bort allt annat omkring oss - vår hälsa, våra vänner, relationer och t om våra barn. Det käraste och känsligaste vi har.År efter år följer vi det "spår" som vi har fått upp - och år efter år släpar vi våra själar i gruset. Över stock och sten.Utan att märka vad vi gör mot oss själva... eller vår omgivning.Många av oss säger att barnen är det viktigaste i våra liv. Trots det ägnar vi kanske mer tid åt jobbet (framgången) - än åt dem.Ändå kanske Facebook och andra sociala medier upptar mer av din uppmärksamhet - än de omkring dig som betyder mest.Vare sig det är dina barn, dina närmaste vänner, din familj.Ändå kanske du väljer att tillbringa mer tid framför tv-sporten än att sitta ned och bara prata med dem. Höra hur deras dag har varit.Vi kan utan problem arbeta halvt ihjäl oss i vår jakt på andras respekt och beundran. Vi säger att vi gör det för våra barn, för våra familjer. Men allt som de vill - egentligen, är att vi tillbringar mer tid med dem.Men det örat vill vi inte lyssna på. Vi har fått upp ett spår. Vi är förblindande.Kanske jag fokuserar överdrivet på min kropp. Allt annat blir sekundärt. Fokus ligger på träning och kost.Eller tvärtom - jag kanske går omkring och lider över den. Inte för att jag tänker göra något åt det - men för att få ha något att hänga upp mitt liv på - ett tokdåligt samvete.Kanske man har så fullt upp med att älta sitt förflutna, att all kraft och fokus läggs på att hata folk för gamla oförrätter.Kanske att man bara vill få skylla smärtan på någon annan. Slippa ta tag i det själv. Fly.Kanske att man känner sig tvungen att vara duktig. Prestera.Kanske att du hoppas kunna blända omvärlden med dina leksaker och dina framgångar. Blända, förblinda. Och dölja vem du verkligen är. Hur du verkligen är. Och vad du verkligen vill.Jobb, shopping, träning, lådvin. Att alltid vara alla andra till lags. Att leva upp till föräldrarnas förväntningar och krav. Alltid uppkopplad, upptagen, pillandes på mobilen. Alla släpar vi våra själar i gruset - på ett eller annat sätt.Exemplen är lika många som det finns förblindade vuxna - det är bara att välja ett "spår" - för jag lovar, det finns ett "spår" för oss alla. Alla knarkar vi något. Alla är vi mer eller mindre förblindade av något. Något som vi tror så hårt på att vi är beredda att dö för det. Övertygelsen om att din lycka finns där ute någonstans. I shopping, prestation, rikedom eller t om drama. Hur många knarkar inte drama?Och hela tiden finns lyckan mitt framför snoken på dig! Inte i pryttlarna, ryktet och kroppen utan i dig själv. Du vet det. Och jag vet det. Innerst inne vet vi båda att det är så. Men låt oss se var vi är om en vecka från nu. Har vi fallit tillbaka i bekräftelsens hungriga käftar? Ivrigt pillande på våra mobiler. Jagande, jagande. Se mig. Hör mig. Respektera mig.Och mitt svar till dig är - Absolut min vän. Jag lovar. Jag ska göra allt det där. Så snart du gör det med dig själv. Jag lovar att se dig. Höra och respektera dig så snart du ser, hör och respekterar dig själv. För hur mycket jag än gör det så biter det inte så länge du själv inte tycker att du är värd det.Jag kan stirra mig blind på dig. Lyssna tills öronen trillar av och respektera dig gudomligt. Du skulle ändå inte märka det. Det skulle bara rinna igenom dig."All världens hav kan inte fylla en hink som är full med hål."Vill du verkligen höja din självkänsla? Börja med att sluta bry dig så in i h-e om vad alla andra tycker och tänker och börja fokusera lite på dig själv. Se dig själv - som du verkligen är. Hör dig själv - följ dina drömmar. Och respektera dig själv! För om du inte kan det - hur ska någon annan?Frågan är inte om du släpar pungen i gruset. Frågan är inte heller hur länge du har gjort det utan hur länge till du tänker låta det fortgå?HälsningarRaymond EpilogJag blundade, lutade huvudet bakåt och kände solen värma mitt ansikte. Svärfar rotade fram sin mobil igen och frågade glatt "Säkert att du inte vill se?"."Absolut. Helt säker!" svarade jag och knep instinktivt ihop benen lite till.Jag behöver inte se det i färg för att förstå att jag aldrig mer vill släpa min själ i gruset. Aldrig mer.